Ingen kommentar
MediaCreeper

Information

This article was written on 12 mar 2011, and is filled under Hugskott.

Current post is tagged

, , , ,

Relativ eller absolut tid?

Ett par korta tankar om tid. Eller snarare om relativ kontra absolut tid – postades inlägget för fem minuter sedan eller postades det kl. 12:07, 12/3-2011 (och spelar det nån roll)?

Exempel på tidslinjer för kommentarsaktivitetI ett kronologiskt single-thread-kommentarssystem spelar det sällan någon roll vid en vanlig läsning om tidsangivelsen på kommentarerna är absolut eller relativ, vi ser direkt hur de relaterar till varandra på den tidslinje som kommentarstråden utgör. För den som vill göra nån form av anlys kan det dock vara intressant att se hur diskussionen blossat upp på en tidslinje:

  • var det en hyfsat jämnt stigande och avtagande diskussion (a)?
  • var det en långsamt tilltagande diskussion med abrupt slut (b)?
  • exploderade kommenteringen direkt för att avta och flamma upp en tid senare (c)?
  • eller var det en helt annan kurva och vad betyder i så fall den?

Med en absolut tidsangivelse går det att se hur diskussionen flödat, med en relativ blir det svårare.

För ett nästlat eller relativt okopplat system (som disqus-inställningen ”populärast”) kan det ställa till med problem för den som (långt) senare vill följa diskussionen. Sidotrådar där kommentarer refererar till sånt som sagts kronologiskt tidigare men läsriktningsmässigt senare ger en ökad kognitiv belastning för läsaren som behöver hålla referensen i huvudet  tills den refererade kommentaren blir läst. Lite som att kolla filmen Memento – bitarna faller inte på plats förrän i slutet när man får veta vad som händer i början.

Analysproblem

Som exempel kan vi ta en diskussion hos Jocke Jardenberg (vald för att det är en lång tråd: 102 inlägg i nästlad form) och en hos Isabelle Ståhl (även där en lång tråd: 93 inlägg i onästlad form). Bägge är diskussioner som jag deltagit i och som väckt debatt p.g.a. sina ämnesval och slutsatser. [Tillägg: Jocke har nu ändrat till absoluttid och jag solar mig i glansen av att ha påverkat (se kommentarerna).]

Relativ eller absolut?

Hos Jocke är tidsangivelsen i skrivande stund uppe i ”för X månader sen” på alla kommentarer och det går bara att urskilja om någonting skrevs för 10 eller 9 månader sen, inte hur nära i tid de inläggen var varandra – skiljer det en dag mellan dem eller är det nån late adopter som kom in ett par veckor senare? Om ett par månader kommer inte ens den skillnaden synas, utan det kommer bara stå ”för ungefär ett år sedan”. Utan att logga in i disqus admintools (där tidsangivelsen finns i absolut tid) går det helt enkelt inte att se om det är en a-, b- eller c-kurva eller nån helt annan form (men eftersom jag följde den när den var aktiv vet jag dock att det var i stil med en c-kurva över kort tid).

Hos Isabelle är tidsangivelsen absolut och det går snabbt att se att hon har en ruggigt long tail i kommentarerna – den senaste kom för bara ett par dagar sedan och det kan lätt gå ett par veckor mellan inläggen med en puckel här och var där det dykt upp ett kluster av kommentarer.

Trafikkällor

De flesta har troligtvis kommit till Isabelle via en googling på ämnet (Cornelis Vreeswijk) vilket även går att samköra med en koll av när ämnet blivit aktuellt för att se om teorin kan stämma och då åtminstone spiken vid 11e januari stämmer med ett kommentarskluster är den om inte bekräftad så i alla fall stärkt.

Med den kännedom jag har om diskussionen hos Jocke så skulle jag säga att hans besökare sannolikt främst kommit från de kanaler han själv valt att publicera sig i och då ämnet (språkbyte) inte är så hett har han troligtvis inte en så lång svans av sökträffar. Detta antagande går dock inte att göra sannolikt annat än att kolla adminvyn (eller lita på mitt minne).

Det går i och för sig att komma till ungefär samma slutsats ang. trafikkällorna genom att läsa igenom inläggen då den publik som de båda har skiljer sig markant: där Jockes mestadels avhandlar argumenten blandar fler och fler av Isabelles ihop argument med person ju längre ut på svansen de dyker upp, tyvärr ej sällan med rena påhopp som följd. Skillnaden är troligtvis till viss del orsakad av just ingångsvägarna för besökarna – en delorsak som inte blir så tydlig utan just tidsangivelsen.

Slutsats?

Tja… Vill du försvåra för andra att att göra en analys av din kommentering är ett enkelt sätt att ha en så inexakt tidsangivelse som möjligt (om ens någon), men vill du hjälpa dina mest intresserade besökare att följa diskussionen underlättar det att ha en hyfsad tidsmärkning.

Det här blev visst längre än jag tänkt :)

13 Comments

  1. Joakim Jardenberg
    12 mars, 2011

    Tusen tack för en intressant post. Jag lyssnar och lär. Hoppas att jag inte förstör för mycket när jag nu ändrat till absolut tid istället. Du har ju så klart helt rätt, och det var mest ett överseende från min sida att inte ändra Disqus default.

    Vill du ha skärmdumpar eller något kan jag givetvis skifta tillbaka till relativ tidsangivelse istället, men annars gör jag hellre rätt från och med nu!

    Igen, tack!

  2. André Mabande
    12 mars, 2011

    Glad att du tyckte inlägget var informativt :)
    Skärmdumpar behövs inte (om jag ändrar mig så kan jag fixa mockups), jag kör bara en liten edit i inlägget om att du ändrat.

    Tack för kommentaren!

    (sitter f.ö. just nu och läser ditt inlägg från 2009 om anonyma kommentarer: http://jardenberg.se/b/anonyma-kommentarer-for-eller-emot/ – bra diskussion!)

  3. Magnus
    14 mars, 2011

    Intressanta synpunkter. När det gäller Isabelles Cornelistext och det du är inne på at ”många blandar ihop argumenten med Isabelle som person” får man nog säga att detta drag för många är ett medvetet svar på Isabelles upplägg i sin egen text. För trots att hon vill bygga på en slags argumentkedja (Cornelis vare n typisk manlig svinkonstnär – bevisas därav att han misshandlade ett par transor och sedan skrev en ”skojig” sång om saken och ö h t genom de känslor han ger uttryck för i sina visor) så är det uppenbart att hon avnvänder en rejäl dios uppumpat patos och påtryckningar mot läsaren för att spackla över svagheter poch luckor i det hon säger. Det är mycket typiskt för krönikörer av hennes typ och påpekas också av flera i kommentarerna.

    Krönikörer förväntas idag vara dramaqueen-aktiga och utgå från sitt eget jag när de skriver på det här sättet – och även om Isabelle publicerar texten på sin hemsida är den starkt präglad av vad hon har lärt sig att man (redaktioner och kompisar i annan media) förväntar sig av den här sortens texter. Hon är inte speciellt tesdriven och jag skulle bedöma att de vassa sågningarna av hennes offentliga person, och hennes intelligens, jämsides med hennes argument ska förstås som ironiska riposter till hennes poserande i texten.

  4. Magnus
    14 mars, 2011

    Isabelles text riktar sig ju egentligen mot Cornelis som person, det är ganska tydligt att hon helt enkelt inte har någon lyhördhet för det han gör, för hans speciella sätt att berätta, hans person eller hans form av humor och satir – så olik dagens trött urbana igenkänningshumor. Men hon frsöker drapera detta som en sågning utifrån allmängiltiga queerprinciper. Då är det inte så konstigt att vissa svarar med giftigheter om Isabelle som person.

    • André Mabande
      14 mars, 2011

      Tack för dina bägge inlägg och kritiken på analysen. Jag håller med om att de vassa sågningarna inte ska ses som påhopp, utan just hård kritik av text och metod, men långt ifrån alla sågningar bland kommentarerna är ju ”vassa” – en hel del är bara plumpa.
      Några exempel för att visa hur jag tolkar de olika typerna av kommentarer:

      1) […]visan tycks verkligen vara en avsiktligt plump parodi, och inte ett exempel på hur Vreeswijk skrev, vilket faktiskt försvagar hela inläggets poäng på ett avgörande sätt, hur mycket folk än behagar snäsa åt detta i kommentarerna.
      När det gäller Bellman tycker jag det är ungefär lika rimligt att klandra honom för sexköp som att klandra svenska 1800-talsbönder för att de inte var veganer. Att kalla hans visor för ”folkbildande” är i bästa fall att förväxla konstnären själv med den bild av honom som vi fått genom nationalromantiken.[Länk till hela kommentaren.]

      – Detta kommenterar och kritiserar argumenten genom att felmoftan helt enkelt säger vad han uppfattar som felaktig argumentation och ger illustrerande paralleller.

      2) Krönikor av den här typen måste vara tokdikotoma oxh moraliserande för annars väcker de inte uppmärksamhet. Jidder, jidder.

      – Detta (som kanske är ditt?) riktar in sig på den uppfattade textgenren. Inte ett direkt påhopp på författaren, men hård sågning av hennes verk.

      3) Den här keffa texten kommer att kedjas fast vid dina fötter inför eftervärlden som Wirséns recensioner av Strindberg och Ibsen, medan du sjunker fastsnörd i ankarkättingen. Om trettio år kommer det att vara den här typen av inlägg man minns av dig.

      – Detta är ett påhopp på personen maskerat som sågning av texten p.g.a. dess intima sammankopplande av den ”keffa” texten med författarens eftermäle.

      4) På något sätt så har det ingen betydelse det du skriver. Cornelis musik kommer att glädja många generationer framåt men frågan är vad ditt genmäle kommer att bli. Med största sannolikhet så kommer ingen att minnas dig om hundra år.
      Men det är ju så nu i det nya landet att vilken osnuten liten glutt kan göra sig en karriär utan att hysa det minsta kunskap bara genom att upprepa godkända åsikter som en papegoja.

      – Detta är ett påhopp på personen dels p.g.a. sitt sammankopplande av text med författareftermäle (som i #3) och dels p.g.a. den sista meningens förminskningar och anklagelser om att följa strömmen.

      Helt klart är att Cornelis ligger många varmt om hjärtat, men helt klart är även att de flesta av de senare kommentarerna (de som troligtvis inte kom till sidan via länk utan via google) inte är mer inriktade på elakheter än textkritik. Jag skulle hänvisa en del av det beteendet till att de inte har någon nätverkskoppling till Isabelle just p.g.a. att de kom dit via en sökning på något de gillar (Cornelis) och hittade någon som både var diametralt emot deras känsla och som de inte har en relation till.
      När det gäller Jockes text om svenskan blev en del kommentatorer märkbart upprörda, men argumenterar ändå för sin sak så att diskussionen höll sig hyfsat fri från personangrepp. Troligtvis delvis för att de kom dit via de olika nätverk som länken publicerats i, d.v.s. Jocke är s.a.s. en ”bekants bekant” som (även om han har fel) ändå har blivit ”godkänd” av nån man känner, eller åtminstone har gemensamma intressen.
      (i och för sig vet jag inte om vare sig Isabelle eller Jocke raderat några kommentarer, men om så är fallet jag tror inte det är så många som försvunnit)

    • Magnus
      14 mars, 2011

      Visst finns det mycket olika arter av kritik här, från välformulerat och ibland hårt ifrågasättande av hennes argument och hennes värdering av källorna för det hon påstår, t ex att Cornelis skulle ha drivit en tidigare partner till självmord – till iifrågasättanden av hennes journalistiska roll och till ohejdade personangrepp.

      En sak som Isabelle ska ha credit för är att hon släpper fram dessa olika slag av kritik, även den som är hyfsat osaklig, och att hon mycket sällan öppet skyller på ”näthat mot unga bloggare”. Hon modererar alla kommentarer, de syns alltså inte direkt, och en hel del bloggare i hennes position hade helt klart valt att stryka många av de hårdare inpassen, vare sig dessa var riktade mot bloggaren som privatperson eller ej, och släppa fram ett och annat rötägg för att göra bilden i kommentartråden mera fördelaktig: alla de smarta och trevliga personerna här håller med mig! Men hon släpper uppenbarligen igenom det allra mesta, och visar därmed alt hon har förtroende för läsarnas förmåga att skapa sig en egen uppfattning. Det är viktigt eftersom vi idag lever i en offentlighet där texter som ska ut – journalistiska och snabba texter i alla fall, och en blogg av den här typen är ju journalistik till åtm 70% – sällan granskas på allvar. I dags- och populärpressen har du inga redaktörer som på allvar läser och läser noga utifrån en publicistisk synvinkel, ifrågasätter vinklingar eller säger ”stryk det där om du inte har bättre belägg”. Därför blir komentartråden ett viktigt publicistiskt verktyg, men det förutsätter att bloggaren eller redaktionen också låter den fungera som sådant, dvs ser till att den ger en rättvisande och bred bild av vad som kommer in.

      Jepp, kommentaren om krönikor som genre och just denna som exempel är min. Jag är verkligen inte någoin vän av den explosion av krönikörer vi har sett i svensk media de senaste tio-femton åren, många är inte alls bra och framför allt tränger de undan en verklig debatt, den sorts debatt bsom förs med blanka vapen och med verkliga argument – som inte behöver vara opersonliga, men som ska kunna bedömas oberoende av den person som uttalat dem, i alla fall ett långt stycke. Vi har kanske fått flera människor med byline men debattkulturen ahr blivit väldigt inkrökt (gränsen mellan media och pr-industri blir också allt mer otydlig, många av de här människorna sysslar både med pr-konsultande, politik och ”journalistik”; det glider in i vartannat och man vet i stort sett adlrig viulka dolda lojaliteter som kan finnas bakom namnet på en skribent).

      Det som skrivs idag om politik, kultur, samhällsfrågor handlar ofta mer om snabb positionering och om vinklingar på debattens egen dramatrurgi än om frågorna själva: det blir viktigare att väcka uppmärksamhet snabbt med att ropa typ ”Sarah Palin är min führer och hon är er också!” (Lisa Magnusson), ”Juhoilts mustasch ska vinna nästa val, tror sossarna” eller liknande än att faktiskt säga något genomtänkt. och man ser i stort sett adlrig att en krönikör prövar vad en annan krönikör har sagt, prövar det just som argument; det är position, stil och person man hugger på. Tja, resultatet blir att ingen lyssnar och att de flesta vänjer sig vid en tivoliserad medievärld, och då hjälper inte ens ett antal ambitiösa bloggare.

    • André Mabande
      15 mars, 2011

      Ang. moderering så kommer ett av de blivande kapitlen handla om just det och jag skulle nog hävda att det finns fog för att inte släppa igenom påhopp och liknande. Helt enkelt för att det sänker diskussionsnivån, inte bara i just den kommentaren utan för resterande del av tråden och i förlängningen siten.
      Med tillräckligt många såna blir det som i en (hel) del av tidningars kommentarsfält: diskussionen går helt förlorad i onyanserad ”kritik” eller irrelevanta, rättshaveristiska litanior.
      Detta ger i sin tur att de som faktiskt har någonting att säga slutar att kommentera eftersom de inte får ett vettigt svar tillbaka, utan möts av påhopp eller nonsens.

      Som exempel har vi Aftonbladet och Expressen, där i snitt hälften av de artikelkommentarer jag kollade var antingen påhopp mot någon i artikeln, någon annan kommentator eller bara helt losskopplade från ämnet (exempelvis om någon enbart kommenterade att expressen var en skittidning som publicerar en sån artikel). Bland de resterande inläggen var det allt som oftast ingen hög debattnivå, men de höll sig någorlunda till ämnet.

      Utan moderering lämnas alltså fältet fritt för just den snabba, enkla positionering och de falska diktomier du ogillar – de där ingen analyserar vad den andre har skrivit, utan bara vill ”förgöra motstånd” eller synas.

    • Magnus
      15 mars, 2011

      Allmänt talat håller jag med om att det är mycket personangrepp och ibland lätt inlindade etniska/sexistiska påhopp på i synnerhet kvällstidningarnas kommentarfält. men måste man inte ocjskå väga in at det har blvit allt mer accepterat i media att skribentsns jag tar stor plats i ttexten och vräker sig, mäter med dubbla måttstockar och stoltserar med att ”här är det ingen som säger emot mig, hörni”. Idag ersätter tonfallet ofta argument, det är mycket påtagligt både på ledarsidor, kultursidor och i krönikor och så. valet av ord och markörer har blvit mycket viktigare ön vad man har att anföra, och gränsen mot PR-verksamhet och tankesmedjor är också ganska upplöst. I princiup menar jag att journalister/tidningsskribenter och deras läsare – eller de personer som journalisten/murveln beskriver , rätt ofta med grova generaliseringar – är likställda i den mån de kan komma med goda argument, men så ser det sällan ut idag (och har inte heller gjort tidigare, men förr var man långt mera återhållsam i tryck)

      Vi har länge haft ett läge där journalister hade ett slags yttrandefrihet och vanligt folk en annan, i praktiken mera inskränkt: öga mot öga som vanlig Svensson kommer du inte undan med att säga eller skriva till andra vad t ex en ledarskribent eller nöjeskrönikör kan tillåta sig i tryck. Bloggandet och web 2.0-grejen kan ses som ett svar på det men de har iegentligen inte lett till något mera genomtänkt samtal, bara mer ”attityd” från båda hållen. Då är det inte märkligt att sarkasmerna haglar.

  5. Magnus
    15 mars, 2011

    (långt inlägg – 1/2)

    Jag tror att man borde erlkänna att det är svårare att driva problemorienterade argument i en bloggtråd än i t ex en paneldebatt eller en ”old-school” tidningsdebatt, där det är ett begr’änsat antal deltagare som kan göra flera inölägg var men en stor publik som dessutom är villig att läsa vissa av inläggen föera gånger och t ex testa ”håller det X säger om vad Y och Z har sagt? Träffar hans invändningar verkligen det de anförde eller är det mest tomt buller och försök att spela på¨sin egen auktoritet, coolhet etc?” (och det här, med flera vändor av inlägg på ett eller ett par ställen, ambitioner och högt tempo är en typ av debatt som idag knappast förekommer på svenska kultursidor; för bara tjugo år sedan avr den självklar)

    De flesta någorlunda etablerade bloggare har en hejaklack som gärna kommenterar och i stort sett alltid håller med ifall bloggaren ifrågasätts, och å andra sidan kommer det vid högt profilerade inlägg som Isabelles in många som mest är intresserade av att bråka. Det finns en tendens till gruipptänk i båda dessa läger. Min erfarenhet ä att det sällan är någon poäng med att tydligt ifrågasätta själva vinklingen, själva bilden av verkligheten i ett blogginlägg. Inte om avsikten faktiskt är att tvinga fram ett erkännande, från bloggaren eller somliga av dennes läsare, att han/hon tog i hårdare än vad som var motiverat för att få till sin knorr. Argument som siktar på att visa att den andres position inte hänger ihop logiskt, att hans slutsatser inte följer av det han sagt, att han drar för stora växlar på sina ”fakta”, att han förutsätter något som han inte vill säga högt eller att hans lösning redan prövats med dåliga konsekvenser – den sortens polemik gör sig bra i en debatt där man har ett filter (inte en stenhård vägg men ett redaktionellt filter) mot nya deltagare och där åhörarna är beredda att läsa och lyssna koncentrerat och ställa inläöggen mot varandra. I en bloggtråd -. eller ens vid indirekt debatt mellan olika blogginlägg och kommentartrådar – fungerar denna slags argumentering oftast dåligt. Det finns ett knippe skäl som har att göra med hur bloggtrådar brukar se ut, med de konventioner som råder där och hur man läser dem:

    – När en bloggtråd blir lång slutar de flesta att läsa hela tråden, eller ens längre stycken. man läser ursprungsinlägget 8kanske rätt hastigt) och början och slutet av tråden – det som just nu är slutsvansen. Därmed blir det viktigare för delatagarna att försöka få in en snabb punch av typen ”Du har FEL!”, ”du har inget coiterat belägg att stödja det där på! ge moss n länk till någon annan spom bekräftar det du påstod för en timma sen”, ”din statistik stämmer inte, här är min statistik, det är den rätta” etc. Den sortens repliker låter mycket bättre för den som bara läser slutet av tråden; de är också svårare att besvara snavbt – i en enda snabb replik – ifall man är ute feter att diskutera om bloggaren hade skäl för att skriva som han/hon gjorde.

  6. Magnus
    15 mars, 2011

    forts – 2/2

    -Många som läser bloggtrådar tar fö givet att ett inlägg alltid är en replik till det som stod närmaste före i tråden, och ska mätas med den måttstopcken.Om man formulerar mera generella argument och struntar i at bemöta något som m,an bedömer som ett struntinpoass blir repliken ”du svarade inte! du HAR inga svar!”

    -Ju fler anonyma det är i en tråd, alltså personer som bara unsdertecknar anonym, ju svårare blir det att polemisera med någon av dessa – och i frlöälängningen med någon alls utom de som konsistent håpller sig till ett nick. Samtidigt anses det inte vara god ton att kräva att folk ska sluta vara anonyma och åtminstone skaffa sig ett täcknamn så att man kan skulja ut just deras inlägg. eftr ett tag sitter du och kastar in repliker till någon som var anonym och får svar av någon annan anonym som skriver ”du har fortfarande inte svarat på mitt påpekande att ”In the Club” är ett säkrat plagiat” eeller vad f-n som helst. Eller: anonmym 2, 3 och 4 slänger in argumenyt som är något nnorlunda formulerade men i stort sett samma argument som det du redan har bnesvarat från anonym A – men de vägrar att förhålla sig till det du skrev mot A och hävdar att du inte har några motargument. Den typen av ”splitterskurar” i en bloggtråd kan snabbt och effektivt störa ut all stringent argumentering. I en debatt inför en publik som är beredd att lyssna koncentrerat hade det inte fungerat.

    -Många menar också att en blogg _alltid_ är ett privat rum och att man som ”gästande kommeentator” fölrväntas gulla litet med bloggaren och de som är dennes kompisar. vassa motinlägg tenderar per automatik att uppfattas som ohyfsade och ev personangrepp. Särskilt eftersom det är en reflex för många att urtsätts man för hård kritik så pekar man tillbaka på sig själv och säger ”försöker du påstå att jaaag skulle luras?!” eller ”visa att jag ljuger eller håll käft!” En text kan naturligtvis vara grovt missledande utan att innehålla direkta, öppet formulerade lägner, en driven skribent har inga problme att insinuera det han vill eller ge en tungt värdeladdad bild av hur det ligger till. Godwins lag, överanvänding av ord som ”unken nostalgi”, ”miljökramare”, ”politisk ludditism” etc.

    Jag skulle nog säga att verkliga debatter – argumentdrivna debatter – som förblir fokuserade men ändå öppna, det förutsätter i bloggvärlden att blgggägaren aktivt gör en insats för att tråden ska hålla den nivån, själv ståller motfrågor även till sina supporters och modererar bort de riktiga övertrampen. Och den sortens hållning hittar du idag sällan hos typiska egobloggare och krönikörer, det är nästan bara erfarna journalister eller personer som inte är fokuserade åpå sin egen eperson i sitt bloggane som hanterar sina bloggar på det sättet. Om man är 20 och vill ta sig fram och väcka uppmärksamhet genom överskruvade inlägg så är det nog ganska lågprioriterat att styra sina bloggtrådar så eller att ens vilja medge att man gick för långt i det man skrev. Då framstår det här säkert som en kvävande vuxen hållning till vad debatt handlar om.

    • André Mabande
      16 mars, 2011

      Javisst är det (sannolikt) inte möjligt med samma sorts diskussion i en kommentarstråd som i en panel- eller artikeldebatt, men det bör ändå gå att få till ett konstruktivt idéutbyte genom att (som diskussionsstartare / moderator) precis som du säger engagera sig och svara på bra kommentarer och på det sättet försöka fostra ett gott diskussionsklimat – oavsett om det är en privat blogg eller en dagstidning. Att många (både bloggare och nyhetsförmedlare) inte förstår nyttan av det, utan hellre tittar på mängden inlägg som genereras, är en sanning jag hoppas hjälpa till att förändra.
      Konventioner kan ju ändras och vi behöver ju inte anpassa oss efter ett trasigt system, utan kan göra vårt bästa för att laga det ;)

      [edit: Tack för de utförliga kommentarerna förresten, de har givit en del tankeföda även om jag inte svarat på allt.]

    • Magnus
      16 mars, 2011

      Mmm, jag tycker som du förstår att det är värt att diskutera skillnaderna mellan ”klassisk” offentlig debatt, diskussioner öga mot öga i privatsfären och diskussioner på bloggar och kommentartrådar. Ofta antas det bara utan vidare att bloggdiskussioner funkar på samma sätt som en paneldebatt, det stämmer väl med bilden av att på bloggen och på nätet är alla jämställda utifrån sina kunskaper och det görs ingen skillnad på folk och folk. I realiteten är det ofta svårt att direkt utmana den bild en bloggare eller pr-tränad skribent ger av verkligheten, det saknas helt enkelt ett språk för att devalvera de där anspråken på att uttolka världen, universum och allting inom ramen för diskussionen. – Även om inte bloggande i sig är liktydigt med narcissism så finns det ett rätt tydligt drag av narcissism och/eller medvetet fiktionaliserande rollspel hos en del bloggare. En del tycker förstås att det är helt okay att man i en diskussion som ska vi säga syftar till jupplysning om allmänt intressanta frågor skjuter fram sitt jag långt i förgrunden och närmast skryter med at man kan syssla med personlig favoritism, nonsensargument och grova övertalningsdefinitioner pimpade med överdrivna påståenden och skvaller. Jag tycker inte att det är okay, det utarmar dessutom debatten och gör (som du var inne på) att objektivt sett tunga deltagare i tysthet vägrar att vara med, men om man gillar sofisteri och primärt vill ha underhållning så…