Ingen kommentar
MediaCreeper

Information

This article was written on 15 feb 2015, and is filled under Integritet.

Current post is tagged

, , , , , , ,

Flashbackgrävdebatten (”flashhack”?)

Flashback logoSå, efter nån veckas publicerande och avanonymiserande av flashbackbesökare i Aftonbladet har debatten kring det rasat lite överallt. I detta inlägg tänkte jag ta ett dyk ner i några av de kolumner och debattartiklar som publicerats kring det.

Mediefolket

Emanuel Karlsten skriver i GP och undrar hur mångas integritet som är värd att offras för publiceringarna och tar avstamp i att det är ”hundratusentals konton” vars användaruppgifter finns i Researchgruppens händer. Det är en diskussion som helt klart är värd att lyftas, men tyvärr levererar Karlsten den med ett visst mått av insinuationer och alarmism ang. arbetsmetoderna och friskrivning av flashbackanvändarna från allt ansvar. Bland annat tar han upp hur han, genom att använda de citerade inläggen, kan hitta mer om den i pressen icke namngivne läkaren. Det hade han ju kunnat även utan Aftonbladets inblandning om han ville veta mer om vad det var för nån som förtalade sina patienter.

Sofia Mirjamsdotter är också inne på frågan om ändamålen helgar medlen i sin ledartext, men framför allt var gränsen går för vilka inlägg som gör någon intressant för uthängning. Vad jag sett hittills av publiceringarna så handlar det i majoriteten av fallen om sånt som med stor sannolikhet är olagligt (som hets mot folkgrupp, förtal, våldtäkt, olaga hot o.s.v.), även om ett par av artiklarna gäller sånt som inte är olagligt (som att agera hejaklack åt någon som suiciderar, eller kränka en mördad). D.v.s. gränsen verkar vara hyfsat tydlig satt ändå.

Mirjamsdotter skriver dock något som jag fastnade hårt för när jag fått tänka en stund:

Vad gäller rätten att vara anonym så tycker jag att det är minst lika viktigt att anonymt få uttrycka sig på internet som det är att ha rätt till källskydd när man talar med journalister.

Jag hoppas hon utvecklar det i en egen text (eller bok) någon gång, men fram till dess har jag fått lite att fundera på kring hur en forumdiskussion bättre kan förhålla sig till att diskutera någonting utan datormediering (mer om det i ett framtida användbarhets-/research-inlägg).

Axel Andén på Medievärlden undrar å sin sida hur kritikerna tänker sig att Aftonbladet ska granska Flashback.

Den andra delen av kritiken verkar handla om att media bör respektera Flashbacks egna regler om att aldrig outa användare så att de ska kunna exempelvis prata om svåra saker. Det är en rimlig oro, men absolut inte ett argument mot Aftonbladets granskning. Att de terapeutiska delarna av Flashback skadas av att de kriminella delarna granskas är inte granskarens fel. De olika delarna kanske i så fall borde ha separata forum eller i alla fall separata databaser. / Axel Andén

Marcus Järräng konstaterar att det är en komplex fråga och diskuterar anonymitet och yttrandefrihet kontra brottslighet och polisens bristfälliga intresse/kunskap kring nätet. Framför allt tar han upp Flashbacks ansvar för att både hålla efter sina forum och hålla sina användare säkra, samt Researchgruppens och Aftonbladets ansvar att hantera det enorma materialet på ett integritetsskyddande sätt.

Jeanette Gustafsdotter, VD på Utgivarna, lägger in en brasklapp om försiktighet vid rop på skärpt lagstiftning, med fokus på yttrandefriheten och att en utredning faktiskt är på gång.

Politikerna

Morgan Johansson, socialdeokratisk justitieministe, efterlyser självsanering och referar också till ovan nämnda utredning, men flaggar även för förlängd datalagringstid (här är länk via Unvis.it för den som inte vill ha autostartande video).

Anna Troberg, f.d. partiordförande för Piratpartiet, går till hårt angrepp mot Researchgruppen via både sociala medier, radio och i pressen. I Aftonbladet bollas diskussionen fram och tillbaka mellan henne och gruppen i tre texter med olika anklagelser och få svar (AT: Researchgruppen är inte en seriös aktör; RG (replik): Svepande och osakligt av Troberg; AT (slutreplik): Var är Researchgruppens självreflektion?) – f.ö. en debatt som fortsatte in i SR:s Studio Ett (jag har tyvärr inte hunnit lyssna igenom det inslaget än). I Expressen ger hon sig ut till Flashbacks försvar. Det mesta verkar gå ut på att misstänkliggöra Researchgruppen och dess metoder än att ta tag i den etiska diskussionen.

Internetleverantören

Banhof-VD:n Jon Karlung å sin sida snurrar ut sig i ett resonemang om datalagringsdirektivet, rysskräck och att Aftonbladet har tillgång till användaruppgifter innebär att flashbackanvändarna riskerar utpressning. Om han oroar sig för utpressning borde han väl vända sig till de som driver Flashback? Det är nog inte de kända innehavarna av de läckta kopiorna som kommer utpressa någon.

Det var i och för sig intressant info att omkring 10% av inläggen modereras bort, men gör ju inte att alla inlägg som blir kvar bör vara kvar.

Juristen

Mårten Schultz har givit sin syn på saken och lagens mening, där han bland annat besvarar några av de punkter som en hel del av kritikerna hakat upp sig på och gör samma konstaterande som jag:

Även om uppgifterna överlämnats till Aftonbladet (eller Researchgruppen) från någon som begått ett sådant brott innebär det inte att informationen är juridiskt smittad. Tidningar och andra medier får normalt publicera uppgifter som någon åtkommit genom kriminell handling. Innehavet av denna information är heller inte i sig otillåten.

[…]

Flera av de uttalanden som återgivits är brottsliga eller på gränsen till det brottsliga. Artiklarna har alltså delvis exponerat kriminell kommunikation som sker via Flashback, men som rättsväsendet av olika skäl inte har hanterat eller inte kunnat hantera. Det kan man ha med sig in i frågan om etiken.

Försvaret

Jan Helin, Aftonbladets publisher, bloggar idag om veckans publiceringar i ett inlägg som nog kan sammanfattas i nedanstående citat:

Jag får förnimmelser av en skrattspegel i en skräckfilm med Josef Fritzl tema [sic.]. Här går vi runt i vardagsrummet har trevligt och pratar pelargoner, diskmaskin och katter.
Måste du förstöra allt med att tjata om det där i källaren?

[]

Problemet med Flashback är det totala och programmatiska undvikandet av ansvar för det man publicerar och ger stor spridning åt som på riktigt skadar människor och får dem att må dåligt. Det är en farlig väg för yttrandefriheten eftersom det riskerar att leda till hårdare lagstiftning för yttranden i digitala medier.
En granskning av denna ansvarslöshet kan förhoppningsvis leda till en förändring av Flashback så att det skulle kunna bli ett sådant forum som dess försvarare vill se det som. Men då kan man faktiskt inte titta bort.

Äntligen min tur!

Det är en väldigt komplex fråga, för det är ett enormt känsligt material Researchgruppen sitter på och skadan för enskild kan bli hart när oöverskådlig om misstag begås. Men hittills verkar det inte misskötts.

Aftonbladet har, vad det verkar, avhållit sig från rena skandalpubliceringar (förutom i ”avslöjandena” av hur flashbackägaren tjänar sina pengar, där det mer verkar vara att koppla ihop honom med omoraliska, men legala, affärsområden). De har dock gjort märkliga prioriteringar i sina publiceringar, som att lägga seriebarnvåldtäktsmannen i samma korta artikel som zoofilerna.

Ett par av de frågor jag hittills inte fått besvarade i debaclet är:

  • Hur många användares uppgifter det rör sig om (Karlsten och andra som är negativa säger hundratusentals, medan andra säger runt 40 000). En bekräftad siffra eller i vilken storleksordning det rör sig hade kunnat göra diskussionen (lite) rimligare.
  • Var de negativa sätter gränsen för vilka typer av databaser journalister ska få befatta sig med – några av de senaste årens största avslöjanden har ju kommit via databasläckor där även oskyldiga finns omnämnda.

Tror dock inte de kommer besvaras, men hoppas kan man ju alltid

2 Comments

  1. Per Johansson
    15 februari, 2015

    Vad gäller antalet så kommer troligen 40 000 från det som sägs vara läcka/hack mot Piscatus. Där kommer en fil med runt 40 000 e-postadresser, men också lika många personnummer, även om en del av personnumren är rappakalja. Som jag bedömer det finns alltså ett större material någonstans och att dessa 40 000 är de som på något vis kunnat kopplas till vad som är tänkt att se ut som personnummer.

    • André
      15 februari, 2015

      Ah! Tackar :)