@AjourKommentar återpublicerar alla kommentarer plus en länk direkt till kommentaren i fråga. Det är alltså i likhet med @FlashbackFan och @Reddit som twittrar ut nyskapade / populära trådar från de respektive siterna, men taget ned till kommentarsnivå.

För säkerhets skull taggas inläggen även med #Ajour så att den som enbart följer den taggen kan se kommentaren och lockas in.

Det enda caveat jag har är om det förekommer någon form av sållning av vilka inlägg som twittras ut, för om det är helt oredigerat kan det dyka upp saker som kontot kanske inte bör förknippas med. Men eftersom det verkar vara en fördröjning på runt 20 minuter mellan kommentarspublicering och tweet finns en möjlighet att det finns nån form av moderering.

Preliminärt ger jag tummen upp för initiativet och det ska bli intressant att se hur det går! 

Uppdatering (17/5-12)

Nu har Ajour själva skrivit om twitterkontot och även mycket mer om hur deras kommentarssystem är upplagt och vad som planeras. Tydligen är det ingen moderering som orsakar fördröjningen mellan kommentar på Ajour och tweet då det flödet inte är förhandsmodererat.

Det är kul att se att Ajour börjar lyfta fram kommentarerna mer och lika kul att läsa vad som planeras – att lyfta den populäraste kommentaren till en väldigt synlig plats bredvid loggan. Ett caveat gällande det är dock att det är lite att inbjuda till gaming av systemet, så mitt förslag är att lägga en modereringskö så att en kommentar måste godkännas för att bli ”krönikörscitat” (om inte den populäraste godkänns föreslås den näst populäraste o.s.v.).

Som sagt: ser fram emot att se hur det utvecklar sig.

Ajour är en nyhetssite som bl.a. ”vill sträva efter att vara en plats där kommentarsfältet är lika viktigt som de redaktionella texterna”, men tyvärr är kommentarerna ganska nedprioriterade.

Vari består problemet?

Observera att jag inte säger att de inte faktiskt strävar efter att ha läsarna engagerade, utan det jag säger är enbart att de försvårar för att det ska ske genom sättet sidan och kommentarssystemet är uppbyggda på.

1. Avståndet mellan artikeltext och kommentarer är långt och brutet av många andra fält.

Kommentarsdelen är lagd efter fält för artikeltaggar, delningsalternativ och puff för ”liknande artiklar”, vilket ger ett avbrott i läsningen av artikel + kommentarer som en enhet (det ”fysiska” avståndet mellan artikel och kommentarsdel är ungefär 160 pixlar (utöver vad som kan sägas vara en normal avdelare mellan två block), eller omkring 20% av den synliga delen av sidan för omkring 52% av användarna. Ett förslag är att flytta ”liknande” och ”dela” till tomrummet till höger om artikelns botten.

(parentes/brasklapp: Ja, Ingen kommentar lider också av ett stort avstånd mellan inlägg och kommentarer. WordPresstemat som finns här är dock inte egenutvecklat, utan ett gratistema.)

2. Kommentarsdelens struktur

Som jag skrev var det ett stort avstånd mellan artikel och kommentarsdel, men lägg till det att för att börja läsa kommentarer måste ännu ett block hoppas över: det där du själv kan skriva en kommentar. 450 pixlar högt ger det sammantaget att avståndet mellan artikeln och kommentarerna är omkring 80% av den synliga sidan.

Att lägga kommentarsinmatningsfältet först medför även att det föreslagna händelseförloppet är att skriva en kommentar innan de tidigare lästs (faktiskt samma som föreslås när länken till kommentarerna klickas: man landar i kommenteringsrutan och inte bland kommentarerna). Mitt förslag är att lägga det antingen efter kommentarerna eller vid sidan av, det finns ju som sagt  utrymme bredvid.

En textarea på 8 rader och 45 kolumner för kommentarsinmatning ger att de flesta kommer skriva kommentarer som är runt 6-10 rader p.g.a. att överblickbarheten försämras (även om en del naturligtvis skriver längre än så). Om den istället skulle göras om så att Namn, E-post och Webbplats-inmatningen låg på samma rad skulle de vinna drygt fyra rader till, eller bara minska höjden på blocket med 75 pixlar och sätta en funktion som automatiskt utökar fältet med en rad när användaren skrivit tillräckligt mycket (se Facebook för exempel).

En bra sak är att det går att sortera kommentarerna mellan Populärast, Senast och Äldst. Nackdelen är att default är sorterat på populärast istället för det kronologiska äldsta kommentaren först (det går alltså utmärkt att gamea systemet för att få sin kommentar överst). Förslaget är helt enkelt att ha Äldst som defaultintällning för att få en naturlig läsordning.

3. Markant skillnad i visuell vikt(ighet)

Sist, men inte minst är de olika blocken (artikel resp. kommentarer) såpass olika i sin visuella tyngd att kommentarerna blir ganska oansenliga. Kommentarstexten är avsevärt mindre än den vanliga brödtexten i artiklarna vilket ger intryck av att de är mer av en fotnot som kan hoppas över än en viktig del av sidan (se jämförelse mellan artikel- resp. kommentars-a:n här till höger).

Summa summarum

Var för sig är kanske inte det som tagits upp ovan någonting att åtgärda, men sammantaget gör de att Ajour inte får ut det mesta av sitt kommentarssystem: kommentarer läggs utan skribenten tagit del av den pågående diskussionen och diskussionen hoppas helt enkelt över av en del för att den ligger skymd under diskussionsirrelevanta fält och i övrigt är formaterad som det finstilta i ett licensavtal.

Självklart är det en del som tar sig förbi hindren och lyckas ha en bra diskussion, men jag tror det finns potential för långt större deltagande.

Helt enkelt: Om kommentarerna är viktiga finns det ingen anledning att förminska dem.

Den som loggar in med Burner gör det helt enkelt genom att välja en signatur och börja skriva.

För att kommentatorerna ska kunna återanvända sina signaturer kopplas den till en slumpgenererad siffernyckel som kan användas för att logga in. De sparar alltså inte ens mail, utan enbart pseudonym och lösen, vilket enligt Gawker garanterar att kommentatorerna inte ska kunna bli spårade även om någon hackar databasen.

Ytterligare förändringar är att den som startar en diskussionstråd även kan moderera den och därmed styra diskussionen så den håller sig till ämnet.

Så… helt problemfritt, eller?

Nja, i och med att de skriver att ”your machine is linked to that particular pseudonym” skulle jag tro att det även i Burner-mode sätts minst en kaka på datorn och/eller att IP:t lagras för varje kommentar så att de kan blocka de värsta trollen. Båda dessa alternativ gör ju att spårbarheten inte är helt borta.

Angående användarmodereringen så blir det nog en hit and a miss där seriösa användare utkristalliserar sig snabbt som dugliga moderatorer med givande diskussioner medan de mindre seriösa kommer att antingen bli ett sjå för Gawkers egna moderering att hålla rätt på, eller generera ekokammare där endast de som håller med får pseudodiskutera.

Jag hoppas det görs en utvärdering om ett par månader så mina farhågor kan antingen bekräftas eller slås i kras. Påminn mig gärna så kanske jag kan göra en snabb koll av läget.

Illustration: suphakit73 / FreeDigitalPhotos.net

Detta är ett uppföljande inlägg till Tom från Myspace: bygg ditt community långsamt och via nischning, där tesen var att Google+ skulle lyckas genom att satsa långsiktigt. Frågan är nu, åtta månader senare, om G+ verkligen hade den strategin.

I jämförelsen mellan Facebook och Google+ sägs ofta att den senare är en spökstad, men varför? Detta inlägg handlar om skillnaden mellan att växa småskaligt (och via word of mouth) vs. att lansera sig med ”allt på plats” (och med kampanjer). Det uppenbara exemplen är naturligtvis kampen mellan Facebook och Google+. En hittills väldigt ensidig kamp.

I somras lanserades Google+ via invites only (och blev öppet för alla ett par månader senare) och över 170 miljoner användare drygt nio månader senare är inte vad jag skulle kalla kattskit, men samtidigt: det känns ganska öde trots de 150 jag har i mina cirklar – att jämföra med den upplevt mångdubbelt högre aktiviteten hos de 216 kontakterna på Facebook (något som dock börjat ändras i och med att den senaste G+-uppdateringen verkar satt fart på folk).

Till viss del handlar det om informationsspridningsstruktur, där Facebooks vänskapsnivåer har större användbarhet än Google+’ in absurdum nischade cirklar. En mer reciprok kontaktstruktur hade gynnat upplevelsen av aktivitet på G+ rejält.

Dels handlar det naturligtvis om förväntningar. Precis som när alla förväntade sig att Wave skulle bli en ”Facebookdödare”, trots Googles ihärdiga löften om att det inte var den sortens tjänst, var förväntningarna på G+ som Googles satsning på en riktig facebookdödare enorma (även om vissa sarkastiskt negativa röster hördes).

Framför allt handlar det nog om lanseringsstrategin – att det blev för mycket för snabbt. För där Facebook startade som en sida för en grupp på ett college och växte både funktions- och antalsmässigt därifrån, startade Google+ förberett för miljontals medlemmar och med de flesta funktionerna redan tillagda eller åtminstone planerade.

I det ena fallet en by som växte till en megastad och i det andra fallet en färdig storstad där hälften av husen fortfarande står tomma.

Ett par fördelar med en långsam tillväxt

1. Låg kognitiv belastning

En människa kan ha ett aktivt socialt nätverk på omkring 100 – 200 personer utan större problem, fler än så blir helt enkelt bara folk man vet vilka det är men inte har aktiv kontakt med – även inom sociala medier. Att då slänga in en person utan ett nätverk ensam i en miljö där tiotusentals andra också är nya och inga grupper har hunnit formas ger inte en en känsla av gemenskap – det blir inte ens känslan av att vara den ende på festen som inte känner någon annan, men har chansen att komma med i gänget, utan snarare ett möte med en vägg av lika förvirrade främlingar som inte heller känner nån.

I Google+ fall var det ju självklart inte bara en massa okända, utan det fanns en hel del nischkändisar att följa, plus att många av dem som lockades dit kom i sällskap med tidigare etablerade kontakter. De flesta har dock inte övergivit de andra kanalerna, utan har bara lagt till G+ som ytterligare en (om ej högprioriterad). Något som kan visas av att en genomsnittlig G+-användare är inloggad och aktiv i under 4 minuter per månad medan en FB-användare är online 7½ timmar under samma tidsperiod.

2. Möjlighet till dialog med medlemmarna

En organisk tillväxt ger ett avsevärt mycket mer spritt användar-/testarunderlag än att bjuda in en noga utvald grupp för att hårdtesta under en begränsad period. Medlemmarnas felrapporter och funktionsförslag kan vara väldigt överraskande jsut för att de haft lång tid på sig att testa, skapa en relation till siten och utvärdera vad de gillar / saknar. Det finns helt enkelt ingen bättre testgrupp än de som faktiskt använder nätverket.

Kontentan?

Det spelar helt enkelt ingen roll hur mycket resurser som slängs på lanseringen om communityt inte har som aktivt delmål att skapa långvariga kontakter. Ett halvt undantag är om det fyller en specifik och dittills dåligt utnyttjad nisch (och på det sättet skapar någonting att samlas kring) – se exempelvis Pinterest (inte heller det en Facebookdödare) som på två år och utan något blivit det tredje största sociala nätverket i U.S.A. – nischat på delning av bilder (”hittade” eller egna) och fruktansvärt populärt även då det rör sig i en upphovsrättslig gråzon.

Google+ fyller ingen glömd nisch och de där 170 miljonerna användarna? Nästan hälften av dem har tillkommit sedan Googles nya allomfattande policy där alla som skaffar konto för YouTube, Gmail, Blogger o.s.v. även skriver upp sig för G+. Google+ har m.a.o. frångått den antagna satsningen på långsam tillväxt för att istället bulka upp med användare.

Den verkliga facebookdödaren kommer inte lanseras med buller och bång och tvångsanslutning av medlemmar, utan smyger sig på via frivillig anslutning. Plötsligt upptäcker du att du hört talas om någonting i ett halvår eller år och vill prova på för att några av dina vänner redan är där.

It just grows on you.

Bild: scottchan / FreeDigitalPhotos.net

Jag ska ta en djupare koll inom sinom tid, men några av de förändringar som skett är:

• chatfunktion
• flytt av huvudmenyn (och möjlighet att redigera den)
• större bilder på profilsidan
• sida för Hangouts
• trending topics
• lättare att dela cirklar?

Som synes är det en hel del saker som hänt och en snabb titt på screenshoten nedan visar hur upplägget på startsidan nu ser ut.

Läs mer om uppdateringen och se en featurevideo på Google-bloggen: Toward a simpler, more beautiful Google

Medverkar gör också Marcin de Kaminski, som bl.a. analyserar de grupperingar som främst använder sig av kommentarsfälten för att sprida sin ”sanning” och han förklarar även skillnaden mellan en näthatare och ett kommentarstroll.

Resultatet finns nu på nätet och kommer i pappersform på fredag: Mata inte trollen.

Så här i efterhand

Även om inte allt som avhandlades kom med (då hade det nog blivit ett uppslag till) så är jag nöjd med mina delar. För den som är intresserad av mer av det som togs upp i artikeln så har jag tagit fram några länkar med dels texter jag skrivit på temat och dels lite av det andra som tas upp (kommer kanske att utökas / redigeras vid senare tillfälle):

• Men du har väl rent mjöl i påsen, lilla vän? Utkastet till Anonymitetskapitlet i den blivande boken.
• Öppet brev till medierna – Tyvärr fortfarande aktuellt om ansvaret för diskussionens ton.
• Toppkommentator? Hur funkar det? – Om hur enkelt det är att gamea Facebook Comments med hjälp av marionettkonton
• Damon Rastis blogginlägg om sock puppets / marionettkonton.

Nu ska jag försöka följa upp i dialogfältet hos Nöjesguiden, samt snickra vidare på ett par inlägg som berör mediernas kommentarsfält i synnerhet.

Men…

Det som slår mig med texten är dels att det utan omsvep sägs att de inte hade (eller har) nån som helst plan för kommentarerna på HD.se – väldigt bra att de inte hymlar med det och skyller ifrån sig – och dels upprepningen av mantrat att Facebook garanterar en verifierad identitet och att det är en garant för att folk sköter sig. Upplevelsen av Facebook-diskussionerna som trevligare är nog till stor del p.g.a. de trösklar som satts upp: du måste vara väldigt intresserad av att kommentera för att leta upp tidningens fanpage, följa den för att hitta en intressant uppdatering och börja skriva, mot att gå in på tidningens site, hitta en intressant artikel och börja skriva.

Det är även en markant skillnad mellan vilket material som publiceras på HD.se och fanpagen /hdpunktse, men i de fall det gäller politik / kommunala finanser så är det likartade diskussioner, i några fall är tonläget hårdare på Facebook än på HD.se.

När det gäller plan för kommentarer så hoppas jag att ändå de tar med sig av lärdomarna från Facebooksidan till HD.se och höjer nivån på de kommentarerna, för det är matnyttiga saker som sägs i de fem tips som ges. Framför allt sammanfattar hon det vackert:

…det goda samtalet, på samma sätt som en utställning, behöver en kurator för att hålla ihop. /Sandra Jakob – Webbredaktör, HD.se

Socialbots, vad är det?

En socialbot är helt enkelt en automatiserad användare på ett socialt nätverk. På Twitter är de vanligt förekommande som lättidentifierade spambots eller gimmickkonton, men det finns avsevärt mycket mer avancerade ‘bots.

I en studie kallad The Socialbot Network: When Bots Socialize for Fame and Money (.pdf) visade kvartetten Yazan Boshmaf, Ildar Muslukhov, Konstantin Beznosov och  Matei Ripeanu både att Facebooks skydd mot fuskkonton var lätt förbipasserat, samt att många accepterar en vänförfrågan från helt okända. På kort tid lyckades de samla in 250 GB data, bland annat 14 500 hemadresser och 46 500 mailadresser, samt ett otal statusuppdateringar.
Detta med endast 102 ‘botar vars framgång i kontaktskapande var ungefär var tredje förfrågan.

”Stjäl ditt liv”?

Genom att kopiera all info som finns tillgänglig om dig är det enkelt att få fram en tidslinje över ditt liv, vilka intressen du har, vilka dina vänner är, vad du jobbar med och så vidare. Denna info kan sen säljas för användning vid spam eller phishing, och naturligtvis för att göra en ‘bot med än mer levande persona genom att fylla på lagret av statusuppdateringar.

Ditt digitala liv kan alltså både användas som råmaterial för att lura andra att avslöja mer än de vill och för att ta reda .

”Förvrider din värld”?

Ovan har jag avhandlat skadan för den personliga integriteten och lönsamheten för ‘bot-ägaren, men denna del tar upp ett hot mot själva din beslutsprocess.

Föreställ dig scenariot där ett mindre nogräknat parti eller en dito organisation sitter med ett tusental automatiserade falska konton som, med hjälp av stulna statusuppdateringar, framstår som riktiga personer. Om dessa är lika framgångsrika med att skaffa vänner som Boshmaf et al:s socialbotar vore de en reell maktfaktor.

Kombinerat med riktiga personer som är åsiktsfränder (och som via ‘botarna tror sig ha ett större stöd än de har) skulle det vara väldigt enkelt att smyga ut partsinlagor, propaganda eller annan vinklad (des-)information och på så sätt förändra en icke oansenlig procent av allmänhetens inställning till parti / organisation / produkt.

Mina rekommendationer

Communitymedlemmar: var försiktig med vem du accepterar som kontakt. Har ni inga gemensamma bekanta sen tidigare och inte haft någon annan kontakt – tacka inte ja (åtminstone inte innan du kollat upp personen lite mer).

Communityägare: ha ett aktivt skydd mot automatiserade konton. Några faktorer att ta hänsyn till är aktivitet (både vad det gäller mängd uppdateringar/kontaktförfrågningar och tidpunkt på dygnet), interaktion (för kontot en dialog, eller är det ensidigt postande?) och innehåll (är det unikt material eller kopior av befintliga uppdateringar?).

Finns det några fler tips?

När andra reagerade på 21-åringens twittrande svarade han med en rad rasistiska och stötande kommentarer, rapporterar the Guardian.

21-åringen greps på söndagen och har erkänt att han gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp. (Expo)

Mer om händelsen, och framför allt polisens agerande, finns i originalartikeln:

police forces throughout the UK regularly take action against those who post racially offensive remarks on Twitter but rarely feel the need to issue a public statement indicating it has happened.

The statement said: ”South Wales police have arrested a 21-year-old male from the Pontypridd area in connection with racially offensive comments made on the social network site Twitter. The male is currently being held in custody at Swansea Central police station.” (Guardian)

Screenshot från "Hatare"-tumblrn, med hatarens namn och bild pixlade tillsammans med övriga kommentatorers bilder.

I veckan har debattämnet varit kvinnors kroppsbehåring. Detta orsakat av att en orakad armhåla syntes i bild nån sekund under Melodifestivalen och att nån tyckte det var rent förfärligt och fick till en viral bild som genererade en mängd hatiska kommentarer. Utöver att vara en diskussion som borde ha vuxits ifrån har det dykt upp ett praktexempel på hur lätt det är att hänga ut någon.

”En vanlig hatare”

Den 15e dök det upp en Tumblr-logg med ett enda inlägg. Ett inlägg som visar både hur otroligt idiotiskt en del uttrycker sig när de är på nätet och hur icke-anonym du är om du signerar med ditt riktiga namn.

Textförfattaren hade helt enkelt klickat sig vidare från en hatares kommentar, in på hans publika facebookprofil och där fått reda på väldigt mycket privat information. Information som med hjälp av en enkel googling gav ännu mer info. Denna information har sedan sammanställts i ett uppenbart syfte att placera offret i stupstocken för allmän bespottning.

Redan samma dag som inlägget publicerades kommenterade en förening som den uthängde är aktiv det hela och tog avstånd från hans angrepp. Även han själv kommenterade och sa att han hade råkat ut för ”en kontokapning” (samt har nu låst sitt konto så att bara hans kontakter kan se vad som skrivs).

Name and shame

Metoden som Hatare-tumblrn använder sig av kallas name and shame och är något jag inte är helt bekväm med som tillvägagångssätt när det gäller privatpersoner, dels för att det är risk att fel person hängs ut och att ofta hängs personer ut som redan avtjänat sina straff.

Det känns även igen från den sida som hängde ut medlemmar i ett främlingsfientligt parti innan valet 2010 för att de skulle få press på sig att lämna engagemanget. Det lyckades med några, men skapade även sympatisörer p.g.a. att det är en ful metod.

I det här fallet är det en man som deltog i trakasserier och mobbning av orakade kvinnor som nu utsätts för trakasserier av andra. Säkerligen inte i samma nivå som den näthatstsunami som han var del av, men fortfarande trakasserier.

Det är en pöbeljustis som har en förmåga att slå över åt andra hållet och drabba även de som inte är direkt inblandade.

Samtidigt är det en metod att komma åt folk som inte annars nås för att både myndigheter, siteägare och webbhotell är extremt dåliga på att uppfylla sina åtaganden.

En hatare eller ett troll som tror sig vara anonym i mängden av andra hatare i kommentarsfältet kan få sig en tankeställare av en uthängning och kanske drar sig för att fortsätta trakassera andra. I det aktuella fallet dröjer det nog länge innan personens namn figurerar i samband med liknande kommentarer.

Men, som sagt, det kan gå för långt.

Vi kunde se lite av samma förlopp i det uppmärksammade Bjästafallet, där brodern till förövaren hängde ut offret som falskanmälare och fick tusentals på sin sida som upprepade lögnen och hotade, förolämpade och trakasserade offret. Efter att historien avslöjades i media vände det så att tiotusentals istället trakasserade förövarens familj, skolledningen och prästen som ställt sig på förövarens sida, samt en pojke som inte var inblandad men råkade ha samma namn som förövarens alias i mediegranskningen.

(Uppdatering 120320: Kjell Häglund på Journalisten.se skriver i dagens krönika om ett fall av mobbmentalitet med uthängningstecken: En vädjan till alla journalister. /Uppdatering)

Alternativ?

Jag har ingen patentlösning på hur vi kan komma till rätta med detta, men ett par steg på vägen vore att utbilda rättsväsendet i hur internet faktiskt används och att visa allmänheten hur lättspårade vi ändå är, samt vilka rättigheter vi har.

Det är klart frestande att starta en sida för att hänga ut kommentarstroll, ett register över de som beter sig illa på nätet där de kan få smaka på sin egen medicin, men är det verkligen rätt väg att gå? Eller är risken att vi i så fall tar till oss och legitimerar de metoder som de vi försöker bekämpa: uthängning, hot, mobbmentalitet.

Att ge makten till den som kan skrika högst och mest.

– Internet är precis samma sak som i fysiska världen. Det är ingen skillnad i ansvarsfrågor och det verkar som att många har svårt att fatta det ibland, både de som hotar och de som blir hotade, säger Anders Ahlqvist, rikskrim. (SvD)