Den oundvikliga posten om Google+

Okej, så finns det alltså officiellt en ny spelare på sociala medier-planen när Google nu släppt sin +-tjänst för allmänheten, eller åtminstone den del av allmänheten som känner nån som redan fått en inbjudan.

Själv har jag inte hunnit kolla runt så mycket p.g.a. att jag trots ett par invites inte kunde logga in förrän nu i veckan.

Eftersom Ingen kommentar ju ändå är nischad på kommentarssystems uppbyggnad och funktion skulle det vara pinsamt om jag inte ens försökte göra en utvärdering, så här kommer ett snabbtest som skrapar lite på ytan.

Just nu är det bara webversionen som kollas, men jag återkommer nog med ett mobiltest under Android inom sinom tidom. Sist finns även lite allmänna tankar kring Google+, men först kommer ett:

Snabbtest av kommenteringen

Kommentarsstruktur?

I likhet med Facebooks vägg har Google+ ett omvänt kronologiskt flöde (”Stream”) med kronologisk nästling av svar på inlägg (d.v.s. de senaste inläggen hamnar överst och svar på dem läggs som en kommentarstråd under, med ett indrag). Dock är G+:s flöde även till viss del dynamiskt så att vissa inlägg med nya svar hamnar överst. [rättelse: det gäller inte enbart inlägg med nya svar, utan verkar även sorteras på bl.a. hur nyligt man började följa personer]

Delning?

För att kunna publicera någonting måste du dela ditt inlägg antingen publikt, eller till en eller flera cirklar (se nedan om inklusion för mer om cirklarna), eller till en enda person – du kan alltså inte gå in på någons profil och skriva där, utan får skriva i ditt flöde, men enbart dela med den eller de personerna. Något förvirrande, men nog bara en vanesak.

Vill du skapa en minnesanteckning eller ett utkast som bara du kan se innan du publicerar det för andra går det bra, men då måste du först skapa en tom cirkel som du kan dela till.

Kommentarers synlighet

På bilden ovan till höger syns tre inlägg från mitt flöde där de två översta har två svar vardera. För inlägg med många svar visas dock enbart det sista medan de tidigare behöver klickas fram. För långa svar visas bara de första sex raderna så att man aktivt måste klicka visa inlägg för att läsa.

Nya inlägg eller inlägg med nya kommentarer har en blå högerlist som markering, vilket är hjälpsamt i och med att flödet uppdateras i realtid. Ett enkelt sätt att se om någonting hänt även i diskussioner du inte är aktiv i. De inlägg som du senast klickat på är också markerade med en list (i mörkare blå färg).

Redigering och stilar

En stor fördel med G+ flöde mot det hos övriga stora sociala medie-portaler är att det går att redigera sina inlägg och svar i efterhand. Att skriva fel datum i en inbjudan eller klippa in fel länk är alltså inget större problem, utan går att årgärda enkelt.

Det går även att tagga texten för att få olika stilar. De märkningar som gäller är då *fet*, _kursivt_, samt -överstruken-. Dock fungerar det inte att stiltagga delar av ord, då tecken som placeras direkt mot taggningen orsakar att den sätts ur spel. Se bilden för exempel på hur det skrivs och hur det sen ser ut.

Mentions?

Ja, mentions, eller att kunna pinga någon i en text för att uppmärksamma den på inlägget har blivit lite av ett krav sen Twitter slog igenom på bred front. I G+ kan du pinga någon genom att antingen sätta ett @ eller ett + framför namnet innan du börjar skriva. Tyvärr funkar det inte lika snyggt som på Facebook så att du kan radera efternamnet för att få en familjärare ton, utan det är hela namnet eller inget.En sak som sticker ut jämfört med Facebook och Disqus är dock att man verkar kunna +:a vem som helst som har G+ oavsett om de följer sig eller inte, d.v.s. det funkar precis som på Twitter: du riktar ditt inlägg till den du vill meddela och hoppas att personen svarar.

Inklusion?

Den stora grejen (eller en av dem åtminstone) är det icke-reciproka kontaktnätet som byggs upp av cirklar. Du kan lägga vem som helst i en cirkel utan att den personen behöver lägga dig i en kontaktcirkel. D.v.s. precis som på Twitter kan tiotusentals följa Tw@Annika_Lantz utan att hon behöver följa nån.

Du kan även dela med dig till hur många eller hur få du vill, beroende av vilken / vilka cirklar du lägger till som mottagare (d.v.s. som en uppgradering av Facebooks listor). Dock är det väldigt mycket jobb att ordna cirklarna och beroende av hur stora de blir.

All in all?

Det är väl egentligen inte så mycket att säga här annat än att japp: G+-flödet är väldigt lik Facebook på strukturfronten: det premierar en ”sista kommentaren sätter agendan”-kultur, där risken finns att en del information och kommunikation missas p.g.a. användarnas lättja (varför klicka fram kommentarer när man kan svara direkt?), samtidigt som det känns lite som Facebook Plus – d.v.s. lite bättre, lite smartare. Googleteamet har helt enkelt kollat in konkurrensen och plockat de bättre delarna.

Om sen ryktena stämmer och #hashtaggning (eller motsvarande) introduceras kommer G+ användbarhet som diskussionsbärare öka markant.

Avslutningsvis: Lite allmänna tankar om Google+

För tillfället verkar de flesta inläggen på G+ (detta började f.ö. som ett inlägg där) handla just om G+, men när kommer metafasen troppa av så att vi kan klura ut de sociala spelreglerna?
För om vi inte ska använda det som Twitter (redan kört i och med kommentarstrådar och inga direkta teckenbegränsningar), Facebook (en vanlig kommentar verkar vara att cirklarna definitivt inte innehåller ”fejjanfolk”), eller LinkedIn (LOL, as if! …eller?) – vad blir det då?
Spännande är det i alla fall, för de flesta verkar vara överens om att Google+ har potential.

Men, som Vincent Wong påpekar: Google+ är nog inte främst gjort för att konkurrera med Facebook och Twitter (även om det nog hänger med av bara farten), utan det handlar till stor del om samarbeten och jobb. Här pekar han på att topbaren innehåller ens mail, kalender, officedokument, bildkatalog och RSS-läsare – d.v.s. nästan allt som behövs för en produktiv dag för en internetjunkie eller web/medie-arbetare.Är det då som Wong säger, att G+ är ett hot mot Microsoft? Ja, risk finns ju i och med att det redan snackas om att det utvecklas en version för företag och det skulle inte vara helt osannolik att den erbjuder exempelvis utökade intranätsfunktioner.

Kort sagt har Google definitivt lärt sig av missarna med både Buzz och Wave genom att nu dels lansera en kommunikationsplatform som inte bara ser ut som en delkopia av en konkurrent och dels gömma den egentliga produkten i en anpassning till vad folk förväntade sig – helt enkelt ett ”Vill folk ha ett socialt nätverk ska de få ett socialt nätverk, men vi ska fanimig prångla ut verktygen också!”

Om jag ska våga mig på en profetia kommer nog en Wave-funktion smygas ut som del av G+, men jag kan ju förstås ha fel.

Till syvende og sidst så verkar Google ha lyckats bra den här gången. Framtiden får utvisa hur användarna utanför early adopter-kretsen tar emot det.