Näthatet – en sammanställning

Idag sändes ett avsnitt av Uppdrag Granskning som handlade om näthatet mot kvinnor, d.v.s. de trakasserier och hot som kvinnor får utstå för att de uttryckt en åsikt.

Vad är näthat?

På klippet nedan (från SVT:s Gomorron Sverige) nyanserar Daniel Westman, doktorand i rättsinformatik, vad som brukar avses med begreppet näthat och vilka beståndsdelarna är, bl.a. olaga hot, ärekränkning, förolämpning, ofredande och liknande.

Varför görs inget?

Då hot faller under allmänt åtal och alltså kan anmälas av vem som helst får jag anta att polismyndigheten tyvärr har en undermålig utbildning om nätrelaterad brottslighet. Detta intryck förstärks av att de anmälningar som kommer in läggs ner tämligen omgående (och inte minst av att polisen i Uppdrag Gransknings inslag förminskar uppenbara hot till ”antydan till hot”).

Polisen ska helt enkelt ingripa när de ser hot på nätet, likväl som när de bevittnar hot utanför nätet. Varför de inte gör något är en bra fråga.

Min rekommendation är att ändå anmäla alla hot. För sedan 1 juli 2012 kan Polisen begära ut IP-nummer för bötesbrott istället för som tidigare bara för brott med fängelse i straffskalan (tack till kammaråklagare Helen Gestrin för den informationen).

Datainspektionen efterlyser lagändring för att komma till rätta med kränkningar. Vad jag förstår syftar de till att vissa former av kränkningar ska falla under allmänt åtal?
[uppdaterat 20130208, 20:21 – Jur. kand. Isabelle Emanuelsson skriver utförligt om just lagändring för kränkningar på nätet hos Cybernormer]

[uppdaterat 20130211, 23:12 – SR rapporterar att Justitiedepartementet utreder frågan om en lagskärpning: ”Skulle hatiska inlägg kunna betraktas som fridsbrott skulle det automatiskt bli lättare för åklagare att väcka åtal för sådana inlägg, än om inläggen vore att betraktas som ärekränkning.” – Per Claréus, pressekreterare åt justitieminister Beatrice Ask]

Slopa anonymiteten så slutar de!

Nej, det är inte så enkelt som att bara för att någons identitet är ”känd” så kommer han bete sig. Facebookexemplet som tas upp i Uppdrag Granskning visar detta med all önskvärd tydlighet. Av de som hotade, förtalade och i övrigt trakasserade tjejen följde de flesta Facebooks policy om att ha sitt ”riktiga namn”, en hel del av dem hade dessutom sig själva som avatarbild.

Det enda som hjälper är samma som vid annan brottslighet och mobbning: låt förövarna märka att de kommer åka fast. Inte via uthängning eller annan öga för öga-justis, utan genom att vi säger ifrån och genom att de får stå till svars.

Om de vet att de kommer undan kommer de fortsätta, om de vet att de åker fast kommer de dra sig för att slentrianmässigt attackera andra. Problemet kommer minska och det blir nog även enklare att upptäcka de som kan gå till fysisk attack.

Vi har redan verktygen för att komma åt en stor mängd av trakasserierna på Internet, det vi inte verkar ha är siteägare, redaktörer eller ett rättssystem som tar frågan på allvar.

Lästips: Isobel Hadley-Kamptz – Hatet hotar nätet

(En stilla fundering angående just Facebook är f.ö. att när de förlägger en av sina serverhallar här i Sverige – kommer de tvingas lyda under svensk lag och då till sist göra något åt de hat- och hotgrupper som huserar där?)