Ingen kommentar
MediaCreeper

11. Men du har väl rent mjöl i påsen, lilla vän? Om anonymitet (utkast)

En diskussion som aldrig tar slut är den om anonymitet på nätet och en deldiskussion av det är om det är önskvärt med anonyma kommentarer.

De två polerna som som finns när det gäller identifiering av kommentatorer är anonymitet och full identitet, men däremellan ligger även pseudonymitet – gråzonen där en person inte skriver under sitt riktiga namn, utan använder en pseudonym (användarnamn, nick, handle o.s.v.) för sina inlägg och kommentarer.

Hur ser debatten ut, vilka problem kan associeras med online-personan och vad kan göras för att motverka dem?

(Texten är än så länge ett utkast och kommer redigeras allteftersom.)

11.1 Så, vad handlar det om?

För att börja förstå vad diskussionen gäller behövs lite kött på benen kring de begrepp som används (eller felanvänds). Först och främst handlar det om identitet – vem som står bakom ett budskap eller en handling – men det handlar även om maktförhållanden, vem som får och kan göra sig hörd.

Identiteten går att dela upp i tre delar: anonymitet, pseudonymitet och riktigt namn / faktisk identitet.

11.1.1 Anonymitet

AnonymitetAnonymitet är i sin enklaste form att ingenting om avsändaren av exempelvis en text är känt. Dock begränsas det av att det går att dra slutsatser om identiteten, eller åtminstone inom vilken sfär författaren agerat baserat på språket, språkbruket, tid och plats där texten först publicerades o.s.v. och därigenom minska antalet möjliga upphovspersoner.

Några som på senare tid gjort sig kända för anonymitet som aktivism är Anonymous, ett löst nätverk (där den som vill kan ingå bara genom att kalla sig ”Anonymous” och ta aktion) där aktionerna består av allt från trakasserier av enskilda bara för att ”det är kul” till att underlätta oppositionens kommunikation ut från stängda diktaturer. I Sverige har vi haft Osynliga Partiet, med ungefär samma medlemskrav och organisation, dock med den grundläggande skillnaden att aktionerna alltid rörde arbetsmarknaden och arbetsvillkor.

Hos både Anonymous och Osynliga Partiet har en del av aktörerna visserligen blivit identifierade, men den stora massan förblir anonyma – och det är där kärnan i anonymiteten ligger: att inte veta vem eller hur många som står som avsändare av budskapet, eller om rätt person är misstänkt.

11.1.2 Pseudonymitet

Masque / pseudonymity. Image: graur codrin, click to visit portfolioPseudonymitet är att använda sig av ett alternativt namn, en pseudonym, ibland med motiveringen att skydda sin identitet (som aktivister) och ibland p.g.a. kutym (som musiker, författare och andra konstnärer – och inte minst internetanvändare).

Pseudonymen förväxlas för det mesta i vardagsdiskussionen med anonymitet, trots att några av dem vi känner bäst är kända under sina pseudonymer, som Stalin, Bang, Lord Byron och Bob Dylan. Vissa är infama andra är älskade, men visst vet vi vilka de är och vi har ibland en närapå komplett historik över deras förehavanden.

Å andra sidan finns det en hel del pseudonymer vi inte vet vem / vilka som ligger bakom, som Bo Balderson eller Subcomandante Marcos, som valt anonymiteten bakom pseudonymerna för att undvika offentlig igenkänning. Den ene som sitt nom de plume (”penn-namn”) och den andre som sitt nom de guerre (”krigsnamn”).

Pseudonymiteten kan alltså även den delas in i tre underkategorier:

  1. offentlig pseudonymitet – identiteten bakom pseudonymen är känd, eller inte svår att få reda på (exempel: diktatorn Stalin)
  2. spårbar pseudonymitet – identiteten är ej offentligt känd, men via information kopplad till pseudonymen går det att ta reda på (exempel: musikgruppen Philemon Arthur and The Dung)
  3. ospårbar pseudonymitet – identiteten går inte att koppla till pseudonymen med den information som finns tillgänglig (exempel: seriemördaren Zodiac).

Översatt till Internetvärlden är identifieringströskeln hos dessa tre varianter (något förenklat) att jämföra med att: 1) använda en pseudonym kopplad till sin offentliga Google-profil; 2) registrera pseudonymen med sin privata mail; 3) registrera pseudonymen under ett anonymt mailkonto och enbart surfa via en anonym proxy

11.1.3 Riktigt namn

André MabandeMed ett riktigt namn eller faktisk identitet finns det inga tvivel om vem som ligger bakom en text. Den som vill ta kontakt har bara att bläddra fram namnet i telefonkatalogen (tidens ironi: jag använder telefonkatalogen som metafor för Eniro och Hitta), eller det omvända: har någon ditt namn är det bara att göra en sökning och få fram vad och var du skriver.

Hej! Jag heter André Mabande och skriver den här boken. Bilden visar mig en kväll efter att par dagars glömd rakning, juni 2011.

11.2 Debatten

[…]

De argument som brukar lyftas för att tillåta anonymitet brukar röra sig kring tanken om meddelarfrihet och integritet – att en del information kan vara viktig att den kommer ut, men att den som lämnar infon kan råka illa ut (från avsked till mycket värre), respektive att man inte ska behöva vara googlingsbar på allt man gör och säger.

Motargumenten är dels är kommentarsfält ändå inte helt anonyma och framför allt är andelen troll vida överstigande andelen uppgiftslämnare. Det anses helt enkelt enklare att undvika bråk om besökarna måste logga in för att kommentera. Både Google+ och Facebook vill ha identiteten verifierad och de förra har raderat mängder av konton som ansågs bryta mot namnreglerna medan de senare gått ut med att ”Anonymiteten på nätet måste försvinna. Folk uppför sig mycket bättre när de använder sina riktiga namn.” – bara den som har någonting att dölja kan väl säga emot det?

Och det är ungefär där som skiljelinjerna brukar dras.

Även från akademiskt håll har det kommit inlägg. Bl.a. från Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, som skriver att:

På sina håll stängs möjligheten till kommentarer på nätet av tidningsartiklar. Är det en rimlig åtgärd? Nej, den motverkar troligen sitt syfte. Den medför att personer med högerradikala åsikter hänvisas till slutna kretsar. De hänvisas till att kommunicera med likasinnade. De tvingas inte möta ifrågasättande av det egna budskapet. Här finns emellertid en annan möjlighet, som verkligen borde förbättra diskussionsklimatet. Tekniker bör brukas som omöjliggör anonyma inlägg på dessa (och andra) sidor. Då framtvingas ett ökat ansvar för vad som skrivs, det blir möjligt att personligen, med invändningar, konfrontera dem som har fördomar, och kanske till och med att avslöja möjliga gärningsmän innan de sätter sina planer i verket. Ökad öppenhet, snarare än minskad, således!

Tännsjö drar m.a.o. samma slutsats som Facebook och Google+: att den som tvingas visa  sitt namn inte vågar bete sig illa. Mot detta kan vi ställa att bortåt 30% av eleverna i 9e klass någon gång känt sig mobbade (varav en tredjedel av dem säger att det händer ibland eller ofta). I majoriteten av fallen är mobbaren inte okänd för den mobbade, utan det är en person i samma klass eller en parallellklass. Mobbningen skiljer inte heller mellan den fysiska världen och Internet, utan den som blir mobbad i skolan blir även inte sällan mobbad på Facebook.

Facebook-trollning

klicka på bilden ett exempel på trollning under riktigt namn

Beror det enbart av att en förövare i den fysiska världen letar upp sitt offer även på nätet? Nja, det är tyvärr inte så enkelt som att folk beter sig bra mot okända på nätet bara deras namn syns. The online disinhibition effect visar att en person som går online har lättare att släppa på, eller helt förlora, sina hämningar p.g.a. bl.a. upplevelsen att vara anonym som uppkommer då det inte förekommer en mer direkt personkontakt.

För att fortsätta med exemplet Facebook så finns där krav på riktigt namn, men det är ändå inte svårt att hitta mer eller mindre grova påhopp eller trollningar. Tännsjös antagande om att det går att ”tala folk till rätta” bara de inte är anonyma bygger nog alltså på en icke-empirisk grund.

Andra har i diskussionen dragit paralleller till den lag om maskeringsförbud som kom för några år sedan där polisen fick möjlighet att plocka ut maskerade personer ur demonstrationstågen – förutsatt att det förelåg risk för allmän ordningsstörning. Men utöver att det endast har lett till en handfull fällande domar är det inte heller en giltig jämförelse: En rak överföring av lagen till nätet skulle betyda att det bara var i diskussioner med potential att spåra ur vi behövde signera med våra namn, medan andra diskussioner skulle kunna hållas anonymt eller pseudonymt – oavsett om de sedan skulle spåra ur eller inte.

11.3 Konflikten är inte begränsad till trollen vs. överheten

Både i lagen om maskeringsförbud och förslaget om slopad nätanonymitet finns baksidan att potentiella missdådare enklare kan identifiera och kartlägga sina meningsmotståndare. Det behöver dock inte ens vara några politiska ställningstaganden som ger problem, utan bara att ens arbetsgivare hittar en ”olämplig” bild på ens profilpresentation.

Helt enkelt: problemet med att ha en viss halt av anonymitet  är egentligen inte att de som missköter sig blir svårare att identifiera, utan att de som missköter sig lättare kan identifiera andra om anonymitet inte är tillåtet.

Det står alltså inte enbart mellan de som missköter sig och de som försöker stävja bråket, utan även mellan de som missköter sig och de som sköter sig. De senare är de som kommer hamna i kläm med ett förbud mot anomymitet/pseudonymitet.

Ett exempel är den kvinna i mina kretsar på Google+ som hittills använt sig av en smärre pseudonym, men nu tvingas ha sitt fulla namn på sin Googleprofil. Hon har blivit våldtagen av en man som aldrig dömdes, men har trakasserat henne när han fått chansen. En chans som Google nu serverar på silverfat.

Hon riskerar med andra ord sin personliga säkerhet genom att framträda med sitt fulla namn. Nedan finns hennes uppdatering från att hon bytte till sitt riktiga namn istället för pseudonym. Screenshoten är använd med tillstånd och jag har valt att maska bild och namn.

Google enabling harrassmentExempel två tas från den svenska skeptikerrörelsen där signaturen Garvarn mellan 2002 och 2010 gick hårt åt diverse ”medium” och andra med ett parapsykologiskt löst förhållande till verkligheten. En av anledningarna till att han använde pseudonym var för att kunna bevista seanser och dylikt utan att bluffmakarna kunde hindra honom och om han hade påtvingats att avslöja sin sanna identitet hade han hans granskningar och avslöjanden av bedragare alltså omöjliggjorts. Samt att han sannolikt blivit en måltavla för trakasserier från de charlataner han skrivit om (ett par av dem la mycket av både tid och pengar på att försöka avslöja Garvarns identitet).

Exempel tre är Gunther Wallraff, eller snarare de journalister som följer i hans fotspår och wallraffar digitalt genom att skapa pseudonymer på nischforum för att exempelvis avslöja pedofilhärvor eller infiltrera extremistorganisationer. Att inte tillåta anonym eller pseudonym registrering av en mailadress (vilket är där Google kommer mellanlanda) ger då att de granskade enkelt kan avslöja granskarna och på så sätt slippa få sin byk uthängd för allmän beskådan.

11.4 Troll- och hatproblemen finns – hur kan de åtgärdas?

Att komma åt de som gömmer sig bakom relativ anonymitet och pseudonymer för att bete sig illa är i allmänhet inte svårt, förutsatt att tjänsteleverantörerna har en organisation för det och är villiga att samarbeta med polisen i de fall det går så långt, samt att lagstiftningen (och aktörerna inom rättssystemet) ser hot och trakasserier på Internet som lika illa som hot och trakasserier i den fysiska världen. Men:

Det är inte alltid att ett hot på nätet ger lika stort straff som ett hot som uttalas i verkligheten där de inblandade personerna oftast känner varandra. På nätet skrivs hotet kanske av någon som den utsatte inte känner eller har någon relation till och då kan det vara svårare för domstolarna att se allvarligt på fallet. /Anders Ahlqvist – chef för Rikskriminalens Internetspaningsgrupp

Rättsväsendet har alltså ett prioriteringsproblem.

[…]

Men låt oss återvända till skolgården och mobbningen en stund.

I många skolor finns ett antimobbningsprogram och vid utvärdering så är det några delar av dessa som visat sig vara effektivare än andra. De åtgärder som minskat antalet mobbare är föräldrautbildning, ökad tillsyn av skolgårdar, samt disciplinära åtgärder, medan de åtgärder som minskat antalet mobbade är utbildningsvideor, disciplinära åtgärder (mot mobbarna), arbete med elever som kamratstödjare, samt föräldrautbildning.

Lite förenklat så måste alltså de som mobbar få veta både att de kommer ses och åka fast, medan de som blir mobbade måste få veta sina rättigheter och att det finns hjälp att få. Samma kan överföras till ett vanligt community eller kommentarsfält: visa att det finns moderering, visa att de som beter sig illa åtgärdas snabbt och visa att det går att anmäla.

För grundproblemet är inte att få tag i förövarna, utan att förövarna tror de inte  går att få tag i.

11.5 Slutligen

Det går att argumentera ad absurdum för att alla ska köra med öppna kort och att det bara är ”buset” som har att vinna på anonymitet, men de brister i säkerhet och integritetsskydd som ”riktiga namn”-policys innebär för den skötsamma delen av kommentariatet uppvägs inte av att kanske kunna få tag i personen bakom en trollmask.

Den bästa lösningen är att tillåta pseudonymer om det inte är direkt nödvändigt att ha riktiga namn (exempelvis på vissa organisationsnätverk). Så visst, gör det klart och tydligt vid registrering att de uppgifter som samlas in kan och kommer användas för att identifiera dem vid regel- eller lagbrott, men framför allt: skapa en miljö där medlemmarna upplever att de kan få hjälp och är sedda som människor och inte bara .

Men gör så att det är upp till medlemmen själv att lämna ut sin identitet i de portioner den önskar.

Spelar det egentligen någon roll om vi vet någonting om François-Marie Arouets eller Thomas Pynchons privatliv så länge deras verk? En av dessa skrev under pseudonym medan den andre vill vara (relativt) anonym.

Vi bör respektera deras val.

Referenser:

  • Google+ Help articles, Public profiles, Google.com, 110801
  • Facebook Terms, Facebook.com, 110801
  • Kulturnyheterna, ”Facebook: ”Nätanonymitet måste försvinna””, SVT.se, 110801
  • Torbjörn Tännsjö, ”Ett öppet samhälle kräver ansvar för det egna ordet”, debattartikel, DN.se, 110731
  • Per Alvant, ”Effekter av anti-mobbningsprogram – vad säger forskningen?”, Brottsförebyggande Rådet, 2009
  • John Suler, ”The online disinhibition effect”, International Journal of Applied Psychoanalytical Studies, Vol 2, No. 2, s. 184-188
  • Ruth Manuel-Logan, ”Fox News Facebook Page Gets 8,000 Death Threats”, AllFacebook.com, 110808
  • Leo Lagercrantz, ”Twittermobb”, debattartikel, Expressen.se, 110729
  • Regeringskansliets rättsdatabaser, ”Lag (2005:900) om förbud mot maskering i vissa fall”, Notisum.se, hämtad 110803
  • Anders Haraldsson: ”Brottsplats facebook”, SvD.se, 110804
  • Diverse pseudonymer och namn: Wikipedia.org
  • Ströartiklar: DN.SvD.se, se, Expressen.se, Aftonbladet.se
Det är inte heller tillåtet att skriva mer än 500 tecken.
Det är inte heller tillåtet att skriva mer än 500 tecken.